Varför känner sig så många bilister förföljda när de i verkligheten styr världen?

För vissa tidningar är utdömandet av fortkörningsböter ett “krig mot bilisten”. Den senaste fronten i detta förmodade krig leds av en grupp som vanligtvis inte är känd för radikala antibiltendenser.

Enligt rubriken på a dubbelsidigt uppslag i gårdagens Daily Telegraph “eliten är fast beslutna att döda bilen.”

Folk från eliten brukar vara Tesla- och Lamborghini-ägare, så det är ett konstigt påstående för Telegraf att göra. Vad grundar tidningen sitt påstående på och är bilen verkligen lika hotad som jättepandan eller den svarta noshörningen?

Påståendet, visar det sig, är baserat på “ökande försäkringspremier, nya stadsavgiftszoner och föroreningsstörande vägrestriktioner.”

Inför sådana existentiella hot måste antalet motorfordon ha minskat, då? Knappast. De Telegraf själv medger: “Antalet licensierade bilar på vägarna har ökat praktiskt taget varje år under de senaste två decennierna, från 27 miljoner år 2000 till 35 miljoner år 2020.”

Så är bilister på senare tid prissatta från vägen? Återigen, nej. Kostnaden för bilismen är fortfarande lägre än kostnaden för kollektivtrafiken. Enligt RAC Foundationbusspriserna ökade med 65-70 % under de senaste tio åren, medan kostnaderna för bilismen ökade med 20 % under samma period.

Går nederländska

Storbritanniens bilister, konstaterar Telegraf“ställs inför en perfekt storm av Whitehall-inspirerade planer för att få ner bilanvändningen i städer och en internationell kris som skickar bensinpriserna till rekordnivåer.”

Och, varnar Telegraf“det kommer att bli värre.”

Hur så? “Whitehall-cykelentusiaster har kommit med 245 miljoner dollar för nya cykelbanor, fotgängare och förstudier för att skapa “mini-Hollands” i 19 städer.”

245 miljoner dollar låter mycket, men det är för 134 projekt och för att sätta detta i perspektiv har regeringen nyligen godkänt 306 miljoner dollar för bara en ny motorvägskorsning.

Och det bleknar i obetydlighet när man betänker att Silvertown-tunneln i London endast kommer att få motortrafik kostat nästan 2,5 miljarder dollar under 30 år.

Trots dessa kalla, hårda ekonomiska fakta, berättade förre transportministern John Spellar Telegraf—ett organ känt som röststycket för det regerande Tory-partiet — att regeringen har en “antibil-attityd”.

Så antibil att det fortfarande finns ett program på 33 miljarder dollar för att bygga fler vägar för bilister.

“Hur kom vi till denna uppenbara fientlighet mot bilen”, frågar han Telegraftydligen seriöst.

Svaret på “hur Storbritannien gick i krig mot bilen … kan spåras tillbaka till 1973 års energikris”, hävdar tidningen och uppger att det var när hastighetsgränsen på 70 mph för motorvägar infördes.

Chockerande nog introducerade senare myndigheter fartkameror för att fånga bilister, eh, fortkörning.

Kameror, fortsätter Telegrafvar “kopplade med en ny vägstrategi som syftade till att nästan halvera dödsfallen.”

(är det här en dålig sak?)

Det är en del av ett program för “pettifogging”, sa Tory MP Craig MacKinlay till tidningen.

“Bilister har blivit ännu en kassako för lokala myndigheter, regionala myndigheter, borgmästarskap och centralregering,” klagade MP för South Thanet.

“Vi måste bara ta oss ur folks hår,” tillade han, “sluta smådimma, stoppa irritationen.”

De Telegraf stycket utökar inte sitt rubrikpåstående att det finns en “elit” som är “fast besluten att döda bilen.”

Istället citerar tidningen ett policydokument som utfärdades förra året där premiärminister Boris Johnson sa: “Jag stöder råd, av alla partier, som försöker främja cykling och bussanvändning. Och om du ska motsätta dig dessa upplägg måste du berätta för oss vad ditt alternativ är för att försöka pressa fler bilar och lastbilar på samma vägar och hoppas på det bästa kommer inte att fungera.”

Samtidigt fortsätter bilister att använda 247 100 miles av vägar i Storbritannien, med endast ett litet antal sådana motorvägar stängda för deras användning. Och bilister har också ett dedikerat 2 300 mils nätverk av motorvägar.

Som ordspråket säger känns jämställdhet som förtryck när man är van vid privilegier. Och ändå tycks jämställdhet för cyklister, fotgängare och kollektivtrafikanter vara väldigt långt borta. Något krig.