jag2019 förklarade Emmanuel Macron att Nato höll på att bli “hjärndöd”. Den franske presidentens varning föranleddes av farhågor för att USA, under Donald Trump, inte längre kunde litas på att komma till Natos allierade försvar. Trump bekräftade förra månaden att han hade det hotade att inte försvara dem mot Ryssland.
Färre än tre år efter Macrons varning har alliansen återupplivats. Medlemmarna har ökat försvarsutgifterna avsevärt, även om endast åtta av 30 nådde målet på 2 % av BNP förra året. Finland och Sverige, länge motståndskraftiga mot sammanfogning, knackar på dörren. Ingenting har gjort mer för Natos solidaritet och expansion än Vladimir Putins brutala och oprovocerade invasion av Ukraina. Som Sveriges statsminister Magdalena Andersson, observerade: “Det finns ett före och efter 24 februari.”
Finlands president och premiärminister, Sauli Niinistö och Sanna Marin, förklarade på torsdagen att deras land måste ansöka om att bli medlem utan dröjsmål. Sveriges styrande socialdemokrater, lång split över frågan, förväntas nu välja medlemskap på söndag. I Finland hade stöd för Nato-medlemskap aldrig stigit över 30% sedan slutet av det kalla kriget, och ofta föll under 20%. Den ligger för närvarande på 76%. I Sverige, där alliansfriheten (som föregås av neutralitet) har varit mer ideologisk, snarare än pragmatisk, har stödet också ökat: mer än 57 % av människorna stöder nu medlemskap.
Båda länderna får ett varmt välkomnande. Deras medlemskap skulle öka Natos förmåga att försvara Östersjön. I verkligheten är de redan nära partners som deltar i övningar och delar intelligens med alliansen. Men ett inträde skulle formellt binda dem till den gemensamma säkerhetsgarantin som anges i artikel 5 i fördraget, som säger att ett angrepp på vilken medlem som helst är ett angrepp på alla, och att medlemmarna åtar sig att försvara varandra.
Natos expansion har utan tvekan bidragit till Putins paranoida tänkesätt. Han ser organisationen som lite mer än ett uttryck för USA:s makt. Men det är i första hand den ryska aggressionen som har drivit på expansionen, inte vice versa. Rädslan för att provocera Moskva knöt händerna på grannlandet Finland och Sverige i flera år. Nu har det totala överfallet på Ukraina fått många att dra slutsatsen att det inte finns något att förlora – medan Rysslands misslyckanden där har antytt att det kan vara mindre skrämmande än de trodde. När Sverige och Finland gick med i Nato skulle Kaliningrad, hemvist för Moskvas Östersjöflotta, bli omringade. Förutsägbart har Ryssland lovat repressalier för det finska tillkännagivandet. Den hade redan sagt att den skulle placera ut kärnvapen i Östersjön, även om det verkliga hotet är mer sannolikt att komma i form desinformation, cyberattacker och andra provokationer.
Ändå borde Moskva inte vara alliansens enda angelägenhet. Det måste också se närmare hemmet. I USA, 57 republikaner röstade emot stödpaketet på 40 miljarder dollar till Ukraina i representanthuset och det möter republikanska invändningar i senaten. När demokraterna flåsar, skymtar spöket av Donald Trump – eller någon som honom – när den 47:e presidenten blir större. Och trots Marine Le Pens nederlag i förra månadens franska presidentval har ambivalensen eller motsättningen mot Nato inte försvunnit från Europa. I Italien, där det är riksdagsval nästa år, de flesta väljare är emot regeringens beslut att öka försvarsutgifterna och skicka vapen till Ukraina. Alliansen finns till för att motverka hotet på dess östra gränser. Det kan bara göra det genom att vara vaksam på interna sårbarheter.