Inuti » Filmkuriosa

Inuti är en enmansfilm (mer eller mindre) där Willem Dafoe gradvis hamnar i en häftig galning.

…Åh, vill du ha mer? Som att det inte räcker för att omedelbart sälja dig på filmen? Visst, bra, låt oss ta det från toppen.

Dafoe spelar Nemo, en blivande artist som blivit kattinbrottstjuv och som bryter sig in i den lyxiga takvåningen i en icke namngiven förmögen excentriker (spelad av Gene Bervoets) som är borta i Kazakstan i affärer. Problemet är att ett elektriskt fel gör att det toppmoderna säkerhetssystemet låser sig helt, vilket gör att Nemo blir instängd i den ljudisolerade takvåningen med ogenomträngliga dörrar och fönster. Vad värre är, alla vatten- och kommunikationsledningar är avskurna, matlagren är extremt begränsade och termostaten är utom kontroll. Strömmen fungerar ganska bra, men smartfridge är motbjudande, den enda tydliga TV-kanalen är säkerhetsflödet (mer om det om en minut), och allt annat elektroniskt är på fritz.

Naturligtvis är en stor del av Nemos tid och uppmärksamhet fokuserad på hur man skaffar mat och vatten. Att hålla sig hydrerad är särskilt avgörande eftersom den skenande termostaten skickar temperaturen skyhögt. Åh, och låt oss inte glömma frågan om hur man hanterar avföring när VVS är avstängt. Hans lösningar är alla övertygande, men på olika sätt. Även om det alltid är tillfredsställande att se en karaktär utarbeta några smarta medel för en pressande kris, är vissa av Nemos lösningar äckliga och andra är direkt skrämmande.

Men vi kan naturligtvis inte glömma den psykologiska avgiften av att vara fast ensam på en främmande plats. Det är här säkerhetsfilmerna kommer in. (Nej, jag vet inte varför en hyresgäst skulle ha TV-åtkomst till byggnadens säkerhetskameraflöden, men vi rullar med det.) Nemo ägnar en hel del tid åt att titta på alla på kamerorna går om dagen, skissar deras ansikten och spekulerar i deras liv. Han blir särskilt fäst vid en ganska ung hushållerska (spelad av Eliza Stuyck), som han kallar “Jasmine”. Detta leder naturligtvis till sexuella fantasier (nådigt inte explicita) och du kan gissa vart det går därifrån.

Detta för oss till ett återkommande tema, om huruvida det är sant att ingen människa är en ö. Det är ärligt talat det minst intressanta temat i filmen, men det är ganska standardmaterial för en överlevnadsfilm och jag är säker på att det skulle ha gjort mer skada att utelämna det helt och hållet. Men låt oss gå tillbaka till det bättre.

Naturligtvis kan vi inte glömma de rättmätiga ägarna till denna takvåning, som givetvis har lämnat sina bilder överallt tillsammans med all konst Nemo kom för att stjäla. Nemo börjar naturligtvis hallucinera om dem också. Nemo får till och med en drömsekvens där han samtalar med ägaren och en mystisk kvinna, men det är oklart om scenen faktiskt hände. Med tanke på Nemos sjunkande mentala tillstånd är han en fruktansvärt opålitlig berättare och hans tidigare förhållande till ägaren (om någon) lämnas frustrerande oklart.

På många sätt är den här historien en konflikt mellan Nemo och ägaren. Å ena sidan är Nemo en brottsling som hamnat i en knipa som han själv gjort. Å andra sidan kodas ägaren som en självupptagen skitstövel med mer pengar än vett — det krävs inte mycket för att göra en sådan osympatisk, absolut inte i detta politiska klimat. Det finns alltså ett legitimt argument att framföra att de båda är offer, så vi kan se utan skuld om Nemo lider eller förstör ägarens skit.

Inte för att jag förstör något, men det kan nästan bli ett lyckligt slut om polisen på något sätt kom in och arresterade Nemo. Jag menar, vad ska de göra, låsa in honom i fängelse?

Detta för mig till filmens huvuddrag: Nemo förstör takvåningen. Inget inom räckhåll är säkert. Om han inte kan äta det, dricka det eller skita i det, förstör han det för att fördriva tiden eller sliter sönder det för att få verktyg för att kunna fly. På många sätt fungerar lägenhetens skick som en bekväm visuell symbol för Nemos eget försämrade förstånd.

Ja, när Nemo river sönder takvåningen för att tillgodose sina egna behov, börjar han sakta omforma takvåningen till sin egen bild. Han börjar rita konstverk på väggarna, sätta ihop helgedomar och skulpturer av detritus. Den stora slutmonologen knyter ihop allt detta och spekulerar i cykeln av skapande och förstörelse. Allt kommer någon annanstans ifrån och allt är avsett att så småningom bli något annat (Livets Cirkel och allt det där), så det kan inte finnas någon skapelse utan förstörelse eller vice versa.

Nemo går till och med så långt som att antyda att takvåningen kanske borde ha förstörts. Och kom ihåg, Nemo är kodad som en blåkrage-kille i en lägenhet laddad med klibbiga konstverk, artificiellt “intelligenta” apparater och annan lyx som är mer extravagant än användbar. Jag vet inte om filmskaparna tänkte att detta skulle vara ett uttalande om “ät de rika”, men det är ändå ett roligt sätt att läsa filmen.

På en diverse notering, jag skulle vara försumlig att inte nämna duvan som fastnar på den täckta balkongen utanför. Nemo och duvan interagerar aldrig direkt (de är trots allt åtskilda av ogenomträngliga fönster), men duvan som dör och förfaller i fångenskap fungerar som en snyggt implicit påminnelse om hur den här historien potentiellt skulle kunna gå för Nemo.

Naturligtvis brinner Willem Dafoe, med väldigt lite som distraherar från en prestation väl i hans styrhytt. Beröm kommer också till filmskaparna, som skickligt använder ljuddesign och extrema närbilder för att placera oss i Nemos headspace. Tyvärr, det är svårt att ignorera det faktum att Dafoe redan har visat sin förmåga att snurra galenskap vid ett flertal tillfällen. (Antikrist och Fyren komma genast att tänka på. Hans framträdanden som Norman Osborn är lite mer på den campiga sidan, men vi kan räkna dem också.) Och även om jag inte håller med om kritiken om att det är monotont eller alltför plågsamt att sitta igenom – inte mer än vad filmens premiss kräver , enligt min mening — faktum kvarstår att det kan vara mycket störande till sin design.

Inuti visar inte mycket av något vi inte redan har sett från Willem Dafoe, men det är inte så att han har något kvar att bevisa i det här skedet av sin karriär i alla fall. Det är en grotesk psykologisk thriller, men det kan jag respektera i en överlevnadsfilm. Speciellt en överlevnadsfilm med en premiss som sätter en snygg ny snurr på genren, med ytterligare kommentarer om konstens natur och kretsloppet av skapande/förstörelse, och subtila toner av antikapitalism på köpet.

Sammantaget är jag bra med att ge den här en rekommendation. Kolla in det.