Kombinationen av Rysslands årtionden gamla rädsla för ett NATO-expanderande österut och dess egen invasion i Ukraina verkar ha haft en negativ effekt: alliansfria Finland och Sverige överväger starkt att gå med i den antiryska alliansen och öka det spända motståndet mellan Moskva och väst.
“En sorts ‘nyisolering’ är hur den ryska allmänheten ser på Natos expansion österut.” Åtminstone, enligt den ryske presidenten Boris Jeltsin, som skrev ett långt brev till sin amerikanska motsvarighet, “Dear Bill” Clinton 1993, när det stod klart att några av de tidigare satellitstaterna i Sovjetunionen ville byta sida.
Jeltsin skrev efter att de tidigare Warszawa-paktsländerna Polen, Ungern och Tjeckien hade uttryckt intresse för att gå med i alliansen.
“Självklart,” skrev han, “varje land kan bestämma sin lojalitet”, men det skulle gå emot “Två Plus Fyra-fördraget” (mellan Öst- och Västtyskland, Frankrike, Storbritannien, USA och Sovjetunionen) som ledde till Tysklands återförening 1990, som, sa Jeltsin, “uteslog möjligheten att utvidga Nato-zonen österut”.
Men Two Plus Four-fördraget säger inget sådant. Där står det att “det förenade Tysklands rätt att tillhöra allianser inte ska påverkas av detta fördrag.” I praktiken innebar detta att den tidigare Warszawapaktsmedlemmen Östtyskland – nu fusionerad med NATO-medlemmen Västtyskland, också skulle ingå i alliansen. Men fördraget sa inte ett ord om att andra före detta Warszawapaktsländer gick med i Nato.
Faktum är att det ofta citerade löftet att Nato inte skulle expandera österut undertecknades aldrig i något fördrag. Men en del av formuleringarna från amerikanska förhandlare var, medvetet eller inte, vaga.
Förmodligen mest som används av Moskvas propaganda är ett citat av USA:s utrikesminister James Baker som sa under ett möte med Sovjetunionens sista ledare Michael Gorbatjov i februari 1990, tre månader efter Berlinmurens fall, att “det skulle inte bli någon förlängning”. av Natos jurisdiktion för Natos styrkor en tum österut.”
Enligt protokoll från ett möte mellan dåvarande president Jeltsin och USA:s utrikesminister Warren Christopher den 22 oktober 1993 i Moskva – som ägde rum efter Jeltsins “Dear Bill”-brev och släpptes till allmänheten enligt Freedom of Information Act, sade Christopher att Ryssland skulle inte “ignoreras eller uteslutas från fullt deltagande i Europas framtida säkerhet” utan integreras i ett “Partnerskap för fred” som skulle ställa Ryssland och andra nyligen självständiga före detta sovjetrepubliker (“NIS”) på jämställd fot med Nato.
Enligt kontot var Jeltsin entusiastisk och sa att idén “tjänar till att skingra all den spänning som vi nu har i Ryssland angående östeuropeiska stater och deras ambitioner med avseende på Nato … nu är vi alla lika och det kommer att säkerställa lika deltagande på grundval av partnerskap.” Problem löst, ingen expansion österut?
Det motsatta hände. I fem vågor, från och med 1999, expanderade Nato österut och ivrigt införlivade alla tidigare Warszawapaktsländer utom Ryssland självt. 1999 anslöt sig Polen, Ungern och Tjeckien.
Största expansionen
2004, fyra år efter att Jeltsin gav över Rysslands presidenttyglar till Vladimir Putin, såg Nato den största expansionen sedan grundandet 1949 med Bulgarien, Rumänien, Slovakien, Slovenien och de tre baltiska staterna – Estland, Lettland och Litauen – anslöt sig.
De fyra första var tidigare Warszawapaktsstater. Men det som gjorde Putin särskilt arg var att de baltiska staterna tillhörde själva Sovjetunionen.
Relationerna mellan Putin och Nato-länderna var till en början artiga: Nato-Ryssland-rådet (NRC) inrättades, Ryssland och alliansen engagerade sig i gemensamma militära övningar, och Rysslands medlemskap utökade G7 till G8.
I sitt tal till den tyska förbundsdagen 2001, på flytande tyska, uttalade Putin att Rysslands “hjärta var öppet för verkligt samarbete och partnerskap” med väst.
Men det kom efter att han två år tidigare uttalat sig mot Natos första expansion efter det kalla kriget.
Sex år senare hade hans ton hårdnat avsevärt. Det mesta av den tidigare Warszawapakten integrerades nu i Nato och Putins tal 2007 i München (på ryska) markerade en vändpunkt.
Han skällde ut Nato för att ha “satt sina frontstyrkor vid våra gränser”, och tillade att expansionen “inte har något samband med moderniseringen av själva alliansen eller med att säkerställa säkerheten i Europa.”
Han stämplade det som en “allvarlig provokation som minskar nivån av ömsesidigt förtroende.” Washington och dess Nato-partner noterade knappast den implicita varningen.
Saker och ting eskalerade när de före detta Sovjetunionens republiker Georgien och Ukraina började visa intresse för ett eventuellt NATO-medlemskap.
Men ökad rysk aggression mot Georgien (invasion 2008) och Ukraina (annektering av Krim 2014) fick möjligen Nato-partner att tveka att någonsin seriöst överväga medlemskap: alliansens “kollektiva försvar” Artikel 5 föreskriver att “en attack mot en av medlemmarna innebär en attack mot alla” och skulle omedelbart dra alliansen in i en direkt konfrontation med Moskva.
Finland och Sverige
Men de ryska väpnade styrkornas intåg i Ukraina i februari 2022 och den efterföljande konflikten fick två tidigare alliansfria länder, Finland och Sverige, att överväga om de skulle bli NATO-medlemmar.
Det kan bli den snabbaste Nato-utvidgningen och en som skulle rita om Europas säkerhetskarta.
Om de skulle ansöka om medlemskap skulle flytten få långtgående konsekvenser för norra Europa och den transatlantiska säkerheten.
Detta kommer utan tvekan att reta Moskva, som åtminstone delvis skyller sitt krig i Ukraina på Natos fortsatta expansion närmare sina gränser.
Det är oklart hur Putin kan hämnas. Kreml sa på torsdagen att det absolut inte kommer att förbättra den europeiska säkerheten.
Finland vill gå med i Nato “utan dröjsmål” i ett stort politiskt skifte
Ursprungligen publicerad på RFI