ANDREW NEIL: Demokratin är på gång igen – och Putin måste tugga mattan i Kreml

Världens demokratier håller äntligen på att ta sig samman. Berättelsen om de första två decennierna av detta, hittills, ganska sorgliga århundrade har varit en av autokratiska framsteg och demokratisk reträtt. Men demokratierna blåser nu nytt liv i gamla allianser och skapar nya för att motverka auktoritär expansion.

Storbritannien spelar en avgörande roll i denna fightback. Kanske är “Global Britain” inte den tomma, fåfänga fras som missnöjda Remainers skulle få oss att tro. Kanske, efter Brexit, vänder vi oss inte mot oss själva trots allt (jag trodde aldrig att vi skulle göra det själv).

I veckan åkte Boris Johnson till Stockholm sedan Helsingfors. Han hälsades varmt i båda huvudstäderna. Inte konstigt. Hans syfte var att komma överens om ömsesidiga försvarspakter med Sverige och Finland i avvaktan på deras medlemskap i Nato. Under de kommande månaderna kommer vi att gå till deras hjälp om Ryssland skulle hota deras suveränitet precis som de nu kommer till vår om Ryssland skulle hota oss.

När medlemskapet väl är klart – vilket borde vara i korthet – kommer båda att åtnjuta skyddet av Natos fulla makt. Och båda kommer att ge ett enormt bidrag till att stärka Natos norra flank.

Storbritannien har varit i spetsen när det gäller att knuffa in Sverige och Finland i Nato – som det var under träning och skickade sedan vapen till Ukraina. Det finns nu ett överväldigande Nato-konsensus till förmån för båda. Men de interimistiska försvarsgarantierna är ett helt brittiskt initiativ och mycket uppskattat av Sverige och Finland. Det är viktigt för båda att en av de mäktigaste militärerna i världen nu har sin rygg.

Den historiska betydelsen av att det traditionellt neutrala Sverige och Finland går med i Nato kan inte underskattas. Sverige har undvikit att trassla in allianser i 200 år och lyckats hålla sig utanför båda förra seklets världskrig. Finland vet hur det är att känna den ryska kängan – den har invaderats och ockuperats av Ryssland flera gånger – men inte ens på höjden av det kalla kriget skulle det överväga ett Nato-medlemskap.

President Putins oprovocerade och barbariska invasion av Ukraina har förändrat allt detta. För inte så länge sedan stödde bara 25 procent av finländarna ett Nato-medlemskap; nu är det 76 procent och stöds av landets stora politiska partier på mitten-vänster och höger. Samma sak gäller för Sverige.

Putins aggression har redan blåst nytt liv i Nato. Ukraina har gett landet ett nytt syfte, enighet och beslutsamhet, med till och med Tyskland som lovar att spendera miljarder euro mer på att uppgradera och utöka sitt militära bidrag till alliansen. Nu kommer Natos kapacitet att förstärkas av de två nordiska nykomlingarna.

Naturligtvis inte heller en militär supermakt. Men underskatta inte det bidrag de kommer att ge till Natos försvar. Brittiska styrkor har redan tränat med svenska trupper i Lappland; de vet hur bra de är. Finländarna har en formidabel militär förmåga för ett land med bara drygt fem miljoner människor, inklusive högprofessionella stamgäster och en enorm armé av reservister.

Liksom Storbritannien köper finnarna, danskarna och norrmännen F35, USA:s toppmoderna stridsflygplan, till vilka BAE bidrar stort. Tillsammans med Sveriges avancerade Gripen-stridsflygplan, som redan är Nato-operativt. Sverige, Finland, Norge och Danmark kommer att kunna sätta in 250 moderna stridsflygplan i det kombinerade Natoförsvaret av Östersjöområdet.

Det är innan resten av Nato ställer upp. Detta är till en enorm tröst inte bara för Skandinavien utan även för de baltiska staterna och Polen (Storbritanniens rykte är högt i alla dessa länder).

Det är en enorm avskräckande effekt på rysk äventyrlighet i Natos utsatta norr. Det är det sista Putin förväntade sig när hans stridsvagnar rullade in i Ukraina i februari. Han måste tugga mattan i Kreml i helgen. Nato är världens viktigaste demokratiska allians. Det är ett slag för världens diktatorer att den har återupptäckt sin mojo och attraherar nya medlemmar som delar dess demokratiska värderingar. Men den är inte ensam.

Demokratierna håller på att ta sig samman även på andra sidan jorden. Och återigen spelar Storbritannien en avgörande roll.

I september förra året skapades Aukus, ett långtgående avtal mellan Australien, Storbritannien och Amerika för att förse Australien med åtta kärnkraftsdrivna ubåtar och för nära trepartssamarbete inom cyberkrigföring, artificiell intelligens, undervattensteknik och annan spetsforskning – allt Kina koncentrerar sig på.

Affären blev en del känd eftersom den innebar att australierna avstod från ett tidigare arrangemang för att köpa franska dieseldrivna ubåtar, vilket väckte upprördhet i Paris. Detta överskuggade dess långsiktiga betydelse: för att bekämpa framväxten av det totalitära Kina, fördjupar demokratiska Stillahavsmakter som Amerika och Australien sina allianser för att skydda sitt demokratiska sätt att leva.

Det underströk också hur Storbritannien har för avsikt att spela sin roll i den massiva Indo-Stillahavsregionen. Detta förstärktes av Japans premiärministers besök i London nyligen, vilket resulterade i en överenskommelse om mycket mer brittisk-japanskt militärt samarbete. Den japanska regeringen har redan talat om att flyga sina F35:or från däcken på Storbritanniens två massiva hangarfartyg när de är i Stillahavsområdet.

Räkna med att våra militärer kommer att bli mer sammanflätade under de kommande åren med gemensam träning och övningar, en ofattbar utsikt för inte så länge sedan. Som premiärminister Johnson betonade: “Det finns en direkt genomgång från de autokratiska, tvångsmakternas handlingar i Europa till vad som kan hända i Östasien. Det är därför vi vill arbeta närmare tillsammans.

Han syftade tydligt på Taiwan och möjligheten att Kina kan försöka invasion av den ön som Ryssland har på Ukraina. Rysslands militära katastrofer i Ukraina kan mycket väl ge Kinas diktator, president Xi, en eftertanke om hans egna invasionsplaner. Det har verkligen uppmuntrat Stillahavsdemokratier att vara mer synliga och högljudda för att avskräcka kinesisk expansionism.

Putins hänsynslösa äventyrism, verkar det som, har stålsatt demokratiska ryggrader överallt.

Amerika blåser för närvarande nytt liv i en annan indo-Stillahavsallians av demokratier känd som Quad, bestående av USA, Indien, Australien och Japan. Taiwan vill också vara med och några av dess medlemmar har gjort uppmuntrande ljud. Indien har ännu inte uttalat sig och kanske inte är sugen. Å andra sidan hyser den ingen kärlek till Kina.

Det finns bara chansen att vi befinner oss vid en vattendelare i detta århundrades unga historia.

Autokraterna har haft det för lätt för länge. Autokratier som Ryssland och Kina har förvandlats till totalitära enmansdiktaturer som förtrycker sitt folk och hotar sina grannar ostraffat. Vissa demokratier har fallit för lockelsen hos “den starka mannen”, som i Recep Erdogans Turkiet, Viktor Orbans Ungern, Rodrigo Dutertes Filippiner och Jair Bolsonaros Brasilien.

Freedom House, en tankesmedja, säger att vi nu har haft 16 år i rad av minskande global frihet. Se det som en demokratisk lågkonjunktur i det som var tänkt att vara det demokratiska århundradet.

Endast 20 procent av världens befolkning lever nu i stort sett fria länder medan nästan dubbelt så många – 38 procent – ​​lever under auktoritärt styre. Resterande 42 procent lever med olika, ibland allvarliga, restriktioner. Det var fler kupper 2021 än under något år under föregående decennium, då auktoritära ledare rörde sig för att undergräva demokratin och ta mer makt.

Till och med Amerika har flirtat med den starka mannen, i form av Donald Trump, som verkligen föreställer sig själv som en och ofta fann den amerikanska konstitutionen en obekväm belastning när han var i Vita huset. Vad hans omval skulle innebära för demokratins nya globala kraft är kanske för skrämmande för att tänka på.

Demokratiska ledare har varit för benägna att se åt andra hållet när envälde har varit på frammarsch – eller till och med varit medskyldiga till att underlätta dess mål. Företagsledare och finansiärer har varit alltför angelägna om att tjäna pengar på diktaturer oavsett de kränkningar av mänskliga rättigheter som pågår runt dem.

Dårskapen i det kan ses som att västerländska företag avskyr sanktioner mot Ryssland. De som fortfarande är insnärjda i Kina kan göra klokt i att se detta som en varning och gå ut medan de kan.

Den demokratiska striden har bara börjat. Autokratierna är nu alltför väletablerade för att snabbt undergrävas, de har gjort för många vinster för att lätt kunna skickas ut och demokratierna är fortfarande svaga efter två decennier av ryckningar och reträtt.

Men för första gången detta århundrade stiger den demokratiska underlåtelsen ännu en gång – och det är uppmuntrande att se Storbritannien spela sin fulla och riktiga roll i väckelsen.